Synd är egentligen ett ganska mossigt begrepp. En kvarleva från andra tider, med värderingar sprungna ur dåtidens hierarkiska religionssyn. Ändå blir jag som miljökommunikatör fascinerad när jag läser Stefan Einhorns senaste bok ”De nya dödssynderna”. Inte för att synd och skuld är några bra drivkrafter för klimat- och miljöarbete. Inte för att vi behöver tryckas ner och känna oss som dåliga människor. Men för att förstå att vi också har en del mörka sidor som behöver synas och bearbetas.

Av de nya dödssynderna är en av dem – TRÅNGSYNTHET  – särskilt intressant. Trångsynthet definieras av Einhorn som ”när människor är fördomsfulla, intoleranta och saknar perspektiv”. Ju mer jag läser i boken, desto tydligare blir insikten om att trångsynthet är ”roten till det onda”, den dödssynd som kan förklara många av våra destruktiva beteenden.  GIRIGHET med påföljande rovdrift på naturen och HÄNSYNSLÖSHET mot miljö och andra människor för att nämna ett par. Trångsynthet framstår som alla andra dödssynders ursprung.

Trångsynthet är släkt med dumhet. Och att välja att inte se det som händer med klimat och miljö, ja inte framstår det som speciellt intelligent. Men det är bekvämt, eftersom förnekelsen ger oss alibi att bete oss lite hur vi vill.

Motsatsen till trångsynthet är vidsynthet. Och en vidsynt människa är garanterat mer fri från de sju dödssynderna än en trångsynt. Är du vidsynt är det svårt att vara FALSK, det är svårt att HATA, du är knappast HÄNSYNSLÖS mot natur och miljö (åtminstone inte medvetet), du håller inte på med ÖVERSITTERI eller FRÄMLINGSFIENTLIGHET och det är svårt att vara GIRIG. En vidsynt människa är helt enkelt för klok och empatisk.

Alla vill nog vara vidsynta. Vidsynthet är syskon med klokskap, vidsynthet visar på mogenhet och intelligens, att man tänkt till, att man handlar rätt. Och vi kan alla bli mer vidsynta.  Kanske det är vår tids allra största utmaning – att ständigt öka vår egen förmåga att se utanför vår egen trånga egotunnel, och att samtidigt skapa arenor där man ser vida omkring. Vägen till vidsynthet går via utbildning och bildning. Samtal om svåra saker, eftertanke, reflektion. Och som Einhorn säger – vi kan alla förändra oss!

Mats

Vill du ge respons på artikeln? Kontakta mig här

Känns som att det är dags att inse att vi har klimatförändringar orsakade av människan. Och att det är dags att agera. Nu.

Visst, de flesta har gjort det, även om förnekarna stundtals är fortsatt högljudda. Det som kan fascinera mig är den (bland vissa) bristande tilltron till en stor majoritet av klimatforskare. Jag frågar mig; Varför skulle FN:s klimatpanel IPCC försöka föra mänskligheten bakom ljuset? Finns någon rimlig logik i att forskning kring klimatförändringar skulle vara ett uttryck för en konspiration? I så fall – vem skulle ha intresse av detta? Ja, det skulle väl möjligen vara klimatforskarna själva i så fall, men med det synsättet kan vi inte lita på någon forskning överhuvudtaget.

Jag väljer att lyssna på IPCC, precis som jag väljer att lyssna på den absoluta merparten av andra delar av forskarvärlden.  

Jag väljer att vara lyhörd när IPCC i sin nya syntesrapport slår fast att det går att begränsa den pågående uppvärmningen till max 2 grader, men betonar att handlingsutrymmet krymper, och att tiden är knapp.

Jag väljer att tro på att de globala utsläppen behöver minska med mellan 40-70 procent till år 2050. År 2100 behöver utsläppen vara närmare noll.

Inte minst väljer jag att vara optimist och fokusera på alla de möjligheter som finns att göra oss oberoende av fossil energi. Och jag tipsar också om en bok som belyser politiska vägar att genomföra detta – både nationellt och internationellt. Om vi väljer möjligheter framför hinder så kan vägen till det hållbara samhället vara lättare än vad många vill göra gällande.

Boken heter Vår tid är nu - tio hoppfulla perspektiv på klimatkrisen. Författare är Svante Axelsson.

Mats

Vill du ge respons på artikeln? Kontakta mig här

Jag möter ofta väldigt kategoriska uppfattningar om strandskydd. Ibland verkar strandskyddet vara en helig ko, där skyddet måste skyddas till varje pris. Då blir jag lite skeptisk…

Det svenska strandskyddet har absolut ett vällovligt syfte. Det ska värna om allmänhetens möjligheter till friluftsliv och det ska också bevara biologiskt värdefulla strandområden. Men det blir lätt för mycket skydd och för lite pragmatiskt tänkande som det är idag. Självklart finns områden som ur biologisk synvinkel kommer att kräva ett skydd och detta ska vi inte tulla på. Men alla andra stränder i detta strandrika land…?

Att ha 100 meter som generellt avstånd känns onödigt långt. Dessutom finns många områden som har 300 meter som gräns. Varför inte göra detta lite enklare och låta människor bygga hus där det är attraktivt. Människor har av förklarliga skäl sökt boplatser med vatten inpå knuten. Detta kan ske utan inskränkning av möjligheterna till friluftsliv. Det är faktiskt precis tvärtom!

Själva avståndet från hus till vatten är många gånger ointressant. Det viktiga är inte metrarna, det viktiga är möjligheten för allmänheten att kunna passera längs stranden. Tomter kan mycket väl få finnas nära en strand, så länge (och detta är viktigt) det går för en vandrare eller joggare att passera längs vattnet. Eller för en skridskoåkare att ta en fikarast eller en kanotist att lägga till. Strandnära boende är något annat än strandtomt!

Ju fler strandnära tomter vi tillåter i Sverige, desto större möjligheter kan det bli för gemene man att få tillgång till stranden. Idag är många stränder svårtillgängliga och med en mycket låg besöksfrekvens. Dessa kan bli tillgängliga för fler friluftsintresserade när ett område bebyggs. De boende i området vill säkert själva kunna gå längs stranden och då blir den plötsligt enklare tillgänglig för allmänheten. Och vill någon boende anlägga en brygga så varför inte. I så fall är det fortfarande allemansrättsligt område och bryggan skulle utan att be om lov kunna nyttjas av den som önskar.

Det kanske finns en övre gräns för hur mycket strandnära tomter som är rimligt ur naturvårdssynpunkt. Men det känns som att det är mycket långt dit. Många behöver komma närmare naturen. Låt oss därför göra det lite enklare för folk att bo nära inpå sina favoritstränder. Ju fler strandnära boende, desto fler kommer att känna kärlek till naturen och desto fler inse vikten av att värna vår miljö.  

Mats

Vill du kontakta mig angående artikeln? Kontakta mig här

Våra svenska mjölkkor rapar ut en hel del metan, det har blivit klargjort många gånger de senaste åren. Metan är en aggressiv växthusgas och grovt räknat så släpper en genomsnittlig svensk kossa ut metan som motsvarar 4 ton koldioxid per år. Det finns de som hävdar att våra kossor är allvarliga klimatbovar och att vi kanske borde omvärdera deras varande. Så kan man tänka, javisst.

Man kan tänka annorlunda också. Man måste alltid jämföra som Ingemar sade i filmen Mitt liv som hund. Jämföra – för att kunna sätta in företeelser i ett sammanhang. För att få perspektiv.

Totalt släpper alltså Sveriges 350 000 kossor ut ca 1,4 miljoner ton CO₂. Vad ska vi jämföra detta med? En intressant siffra som ligger väldigt nära denna är de samlade utsläppen från våra semesterresor till Thailand. Totalt ger detta mellan 1,2 och 1,3 miljoner ton per år (2500 kg per person gånger 500 000 Thailandsresenärer). Självklart kan man nagelfara dessa siffror i detalj, men storleksordningen är ändå det intressanta.  

Våra kor ger oss med marginal den mjölk vi konsumerar i landet. Totalt ger korna över 3 000 miljoner liter mjölk per år. Vår konsumtion av mjölk (90 l per person och år) och ost (18 kg per person och år) motsvarar i grova drag 2400 miljoner liter komjölk. Och så använder vi grädde och har smör på mackan. Totalt sett försörjer våra kor oss med det vi vill ha i form av mjölkprodukter. Dessutom ger de säkert över 70 miljoner kg kött i form av färs och korv och det är en ansenlig del av vår köttkonsumtion, närmare 20 procent. Dessutom ger korna ett landskap som vi lärt oss att betrakta som något av det finaste svenska vi har – de öppna betesmarkerna.

Med dessa siffror som utgångspunkt finns spännande frågor att fundera vidare kring. Om vi nu ska minska våra samlade utsläpp…? Vad är lättast att välja bort, om vi måste? Man kan alltid ”leka” med tanken… Väljer vi bort den långväga semesterresan? Eller väljer vi bort mjölk, grädde, smör och ost. Och en del nötkött? För att inte tala om våra öppna landskap…

Och det går att tänka på ännu ett sätt… Tänk om alla svenskar skulle resa till Thailand. Det skulle bli mellan 20-25 miljoner ton CO₂. Att jämföra med alla svenska kor som alltså genererar i sammanhanget futtiga 1,4 miljon ton CO₂.

Mats

Vill du kontakta mig angående artikeln? Kontakta mig här

För inte alls länge sedan var vindkraft en energikälla många raljerade om – som ineffektiv, som dyr och som en källa som ändå inte skulle ge mer än en liten rännil av våra behov. Skönt då att konstatera att vi i Sverige redan nu är uppe i ca 8 TWh, vilket är betydligt mer än vad en kärnkraftsreaktor producerar under ett år.

Tidigare har 30 TWh per år varit en siffra som flera i branschen har ansett vara ett möjligt mål att uppnå. Men nu finns förhoppningar om betydligt mer vindel än så i Sverige. Lennart Söder, professor vid KTH, menar att det idag inte finns några tekniska hinder för att med sol och framförallt vind komma upp i 60 TWh elproduktion per år i Sverige, vilket i så fall motsvarar den kärnkraft vi idag producerar.

Vindkraft fordrar visserligen vind, men med vattenkraft som en kontinuerlig källa, och med vetskapen att det alltid blåser någonstans i Sverige, så torde vi ändå kunna fasa ut kärnkraften.

Förmodligen står det större problem för dörren när det gäller motståndet mot etableringar. ”Gärna vindkraft, men inte här”, hörs det alltför ofta.  Det finns alltid skäl att hävda att just min egen hembygd är så unik att den inte får störas av vindkraftverk. Önskan att bevara ett status quo verkar ibland starkare än förnuftet. Men vill vi ha el in i våra stugor, då får vi nog vara beredda på att göra ett estetiskt offer. Vindkraften syns, den blir påtaglig och det är egentligen ganska sunt. Nu får vi alla se att vår energiförbrukning inte är osynlig. Vi kan inte längre förpassa elproduktionen bara till norrländska älvdalar, eller till avlägset placerade kärnkraftverk.

Själv ser jag tre snurror från mitt kontor. Det är klart, den obrutna horisonten var kanske vackrare, men snurrorna är idag en nödvändighet, och när man vet att de kan ersätta mindre trevlig elproduktion, ja då känns det bara bra, och snurrorna blir till och med riktigt tjusiga i kvällssolen…!

Mats

Vill du kontakta mig angående artikeln? Kontakta mig här

Ladda ner rapporten ”På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige”

I en färsk artikel i The Guardian beskrivs hur folk tänker i olika ”stadier” av klimatskepticism. När man jobbar med miljökommunikation så ger detta tankar kring hur man kan möta den skeptiske.

• För skeptikern i stadie 1 finns klimatförändringar överhuvudtaget inte. Denna grupp har blivit mindre i takt med att det blivit allt svårare att hävda att jordens medeltemperatur inte stiger.
• I stadie 2 inser man att temperaturen stiger, men förnekar att människans aktiviteter är orsaken. Däremot kan man hävda andra orsaker som solens inverkan eller att klimatmodellerna visar fel samband mellan t.ex. koldioxid och temperatur. Och en massa andra förklaringar.
• Är man i stadie 3 hävdar man att temperaturökningen inte är något problem, utan att klimatförändringarna egentligen kan vara något positivt. Mer odling, varmare och skönare.
• I stadie 4 är man mer uppgiven och hävdar att det är för dyrt att göra något, att åtgärder snarare kan ställa till skada för t.ex. fattiga länder.
• Och i stadie 5 har man gett upp och menar att det ändå är för sent att göra något.

Som miljökommunikatör kan man bemöta skeptiker på olika stadier av ”förnekelse”. Det är i sanning en utmaning där min erfarenhet är att det bästa redskapet du har är dina öron. Det hjälper föga att bemöta skepsis med ”tunga argument”, det är viktigare att ställa frågor, lyssna och lära sig hur andra tänker.

Och det är i stadie 2 som de bästa möjligheterna att nå en dialog finns. I dessa möten sker i vanliga fall ofta en destruktiv sammanblandning av tro och vetande. Självklart ska felaktigheter bemötas. Men det gäller att skilja på FAKTA och SCENARIER när vi pratar klimat. Vi VET att temperaturen stiger. Vi VET att halten koldioxid ökar. Men det är fortfarande inte fakta att det finns ett samband däremellan. Även om det är mycket sannolikt och 98 % av världens klimatforskare menar att vi har ett samband. Men vi vet inte. Och den som gör scenarier och tro till vetskap och fakta kommer att fortsätta odla en grund för klimatskeptikern.

I stadie 3, 4 och 5 handlar skepticismen mer om tyckande och känslor, än om hävdande av fakta. Och att möta känslomässiga argument och ett allmänt tyckande med faktakunskap om havsnivåer och temperaturstegringar, ja det fungerar inte. Däremot fungerar det att lyssna och försöka förstå hur andra tänker…

Mats

Vill du kontakta mig angående artikeln?
Kontakta mig här